Tänk om...
... man kunde låta hormonerna få ta storstryk. Att inte låta de ha någonting att säga till om. Vad enkelt det hade varit att leva då. Just nu vet jag varken ut eller in, gråter för minsta lilla och tar ut det på de som inte förtjänar att få skiten kastad i ansiktet - eftersom det inte är deras skit utan min skit som jag inte kan kontrollera.
Som tur är så känns det som att jag får mer förståelse ju mer tiden går nu och det är nog tur det, för utan det hade det varit ett rent helvete att vara jag just nu och behöva gå igenom det här ensam.
Kvällen igår spenderades framför Star Wars. När den var slut fick jag ett utbrott för ingenting och satt och storbölade i sängen i två timmar innan jag stensomnade av utmattning.. Det är ju helt sinnes! Som tur är så är mina ögon inte svullna som bollar idag, hur nu jag än lyckades med detta vet jag inte för annars svullnar de upp för bara en liten stunds gråtande.
Kommentarer
Trackback
